En sketen tisdag innan JUL
Nu var det nog ett tag sen jag skrev. Lika glad är jag för det, så att säga.
Efter mycket tankar och känslor och timmar av samtal har jag kommit fram till att jag nog blir torparbo
i månadsskiftet iallafall. Efter mer än en vecka i Ps stuga känner jag att det är det enda rätta.
Det är hur mysigt som helst och det får en verkligen att känna sig som hemma. Landet är ju något
jag velat bo på länge och speciellt i sommar kommer det bli underbart att bo i Svinninge.
Dessutom håller det inte att inte ha något permanent rum hos Adam nu när han och Sara är ihop, nej, jag vill ha något privat och eget! Fast det förstås, jag kommer ju att dela den med P, det liksom bara blev så att han ringde mig till slut förra söndagen och sen dess har jag inte kunnat ta mig ur hans armar ( förutom all den tid man är tvingad att spendera på jobbet, ha ). Vem kunde ana detta?
Inte jag iallafall, inte i min vildaste fantasi! Det känns lite som en dröm...
Jag är lite små rädd för framtiden men samtidigt är oddsen att det blir som vi vill det hundra gånger säkrare denna gång än från början. Då blev allt fel, man kände inte varann tillräckligt bra och det enda som ordentligt blomstrade i början var passionen så vi missade allt det som är minst lika viktigt, att respektera varandra
precis som vi är, och tolerera att ändra på oss till det bättre för någon man älskar skull.
Men som sagt, en vecka av tankar och prat oss emellan får räcka. Nu är han min igen lagom till Julafton
och som sagt, hårda paket.
Efter mycket tankar och känslor och timmar av samtal har jag kommit fram till att jag nog blir torparbo
i månadsskiftet iallafall. Efter mer än en vecka i Ps stuga känner jag att det är det enda rätta.
Det är hur mysigt som helst och det får en verkligen att känna sig som hemma. Landet är ju något
jag velat bo på länge och speciellt i sommar kommer det bli underbart att bo i Svinninge.
Dessutom håller det inte att inte ha något permanent rum hos Adam nu när han och Sara är ihop, nej, jag vill ha något privat och eget! Fast det förstås, jag kommer ju att dela den med P, det liksom bara blev så att han ringde mig till slut förra söndagen och sen dess har jag inte kunnat ta mig ur hans armar ( förutom all den tid man är tvingad att spendera på jobbet, ha ). Vem kunde ana detta?
Inte jag iallafall, inte i min vildaste fantasi! Det känns lite som en dröm...
Jag är lite små rädd för framtiden men samtidigt är oddsen att det blir som vi vill det hundra gånger säkrare denna gång än från början. Då blev allt fel, man kände inte varann tillräckligt bra och det enda som ordentligt blomstrade i början var passionen så vi missade allt det som är minst lika viktigt, att respektera varandra
precis som vi är, och tolerera att ändra på oss till det bättre för någon man älskar skull.
Men som sagt, en vecka av tankar och prat oss emellan får räcka. Nu är han min igen lagom till Julafton
och som sagt, hårda paket.
Kommentarer
Trackback
