Mina änglar
Hoppas starkt på att mina närmaste änglar kommer kunna vistas under samma himmel.
Ingenting just nu skulle kunna värma mig på ett sånt fullbordat sätt.
Jag älskar er så mycket. Utan er vore jag ingenting.
Det är ni som fullbordar mig.
Finns inga ord.
Tack.
Mina änglar
Hoppas starkt på att mina närmaste änglar kommer kunna vistas under samma himmel.
Ingenting just nu skulle kunna värma mig på ett sånt fullbordat sätt.
Jag älskar er så mycket. Utan er vore jag ingenting.
Det är ni som fullbordar mig.
Finns inga ord.
Tack.
Rätt ur mitt liv
Känns som om en tung luft sprider sig runt mig. Allt går i slowmotion, men i verkligheten har tiden rusat iväg och allt förändras. Men i min drömvärld lever jag kvar där jag en gång var.
Känns som om luften står stilla, som om att jag andas i det tomrum som skulle bli över om de människor jag älskar mest, skulle lämna mig nu. Kanske bubblan snart spricker. Jag undrar om jag skulle sakna den då?
Att vara bortkommen, låta tiden gå och slippa bekymmer, slippa bry sig...
Eller saknar jag att leva i nuet? Missar jag mycket av mina vänner, min familj och mig själv när jag lever så här..
Än så länge har det varit bekvämt. Men ett samtal i veckan fick mig att förstå, så de rädslor jag haft så länge
har nog tvingat mig att inse, att för mycket jag älskar skulle gå förlorat om jag inte vaknar upp snart.
Livet är till för att levas, inte för att betraktas i en backspegel.
Tur att en del människor runt mig inte är lika fega som jag när det gäller känslor.
Changes
She is my baby, I love her so, but its too late now, I have let her go.
We are going througt changes...
We have shared the years, we have shared each day,
I love you with all my heart, but I have found my way.
We are going througt changes.
Changes
Tvetydlighet
Men jag kan stå ut, kanske inte föralltid, men länge. Så länge man får ut någonting stimulerande utan att såras.
Inte om jag verkligen älskar någon eller är kär. När man vet med säkra kort att det man vill ha ut av spelet är någonting mer än bara spader dam. Men annars, är det just tvetydligheten som rubbar barriärerna som ger spänning till tillvaron vi lever i. Därför tror jag att många människor som lever ensamma utan en älskare och vän,
kan bli mycket rädda för kärleken. För oftast har vi redan kärlek i livet. Vänner, släkt, familj, våra husdjur, de som står oss närmast hjärtat. Varför välja ett liv med någon och riskera att bli sårad?, när vi kan få både och?
En älskare och en vän samtidigt, på avstånd. Behålla spänningen, samtidigt som man aldrig riktigt får den kärleken man söker, men nöjer sig med det man får, resten får de man älskar stå för.
Kanske för att vi människor är för bra på att manipulera oss själva för att få verkligheten att bli mindre bisarr, som en tröst. Det finns ingen som kan uppfylla någon annans plats i ett själsligt behov.
Ingen. Så därför borde vi redan nu sluta att lura oss själva. Vilket aldrig kommer att hända.
"Älskade som mest"
Vi odlar hälsosamma minnen för vårt livsuppehälla,
och undersköna blommor till vår förnöjelse.
Att man reser någonstans för att lämna allt bakom sig,
behöver inte nödvändigtvis betyda att man kommer någonvart.
Eller kan man fly problem? Kommer bättre tider att finna en i
andra miljöer? Eller är man redan den man är, med en påklistrad
mask bakom tomma ögon.
Jag undrar verkligen om man kan fly från sitt förflutna.
Jag har ingen egen riktig tanke på mig själv i allt detta.
Mer funderingar över människor man känner och känt,
resonemang på olika vis. Vissa dränker sin smärta i spriten
vecka efter vecka, andra flyttar till en annan ort, börjar om från början,
skiljer sig eller skaffar barn. Varför har vi människor sådant behov av att
bryta oss loss? Och speciellt under perioder då vi blir älskade som mest?
30 september
fast jag än försökt.. När dina kyssar fortfarande smakar det mitt hjärta saknar,
ända sen den dagen våra vägar slutade korsas. När du ser på mig känner jag mig trygg,
och jag vet att jag aldrig kan lura dig. Du kan min historia och du känner till mitt liv.
Du vet hur jag levde mitt liv, och du vet än vart jag hör hemma.
Ville dö av skamm den dagen du såg på mig med andra ögon, ögon som såg hur du sakta uppfattade hur jag förändrades. Det hade precis gått ett år igår när jag skrev ner det här, din födelsedag.
Men jag fick den största presenten av oss, min vän. Du såg på mig med samma ögon som förr och jag kände hur du saknat mig. Jag är glad att vara mig själv igen. Med eller utan dig älskling.
Men tack för att du fick mig att upptäcka det jag inte kunde hitta tillbaka till själv.
Förvirringen har varit stor. Tack för att du gav mig din blick för några sekunder, som en berkräftelse
på att den du lärde känna, den du älskat, är tillbaka. För att det är den människan jag víll vara igen.
Så därför, tack för igår. Igår var den bästa dagen på resten av mitt liv.
