Hur svårt kan det vara att tacka ja?
Nu är det andra gången sen i söndags jag blivit bjuden på middag och vad felet på mig sitter när jag blir helt handlingförlamad och hellre smiter undan vet jag inte. Jag börjar bli lite smått irriterad på mig själv...
Det är ju precis sådana händelser jag behöver! Dessutom är karln hur go som helst, ser bra ut och
visar på alla sätt och vis att han är intresserad av just mig. Så vad är då problemet?
Att han är snickare är enbart ett plus men det där med villa och unge... Det skrämmer skiten ur mig.
Visserligen är flickan inte så många år och jag tycker ju om barn men att träffa henne så här tidigt när
jag inte ens vet vad jag vill känns ju bara dumt... Och eftersom det är hans vecka med prinsessan så
innebär en middag med hohnom ikväll att jag skulle träffa det lilla livet. Nervöst.
Okej alla dom underbara ungar som alltid är omkring, som mina vildar till brorsbarn eller Dexter eller mina kollegors ungar, men det är ändå "mina" ungar, barn jag känner. Jag låter ju som ett riktigt stolpskott.
När jag läst vad jag själv skrivit så är det där ju inte alls jag! Inte på långa vägar, fast tydligen...
Tänk om jag inte känner någonting, om man är intresserad borde man ju aldrig tvekat, eller hur?
Å andra sidan blir jag inte intresserad av någon i första taget och ibland har det krävts många möten innan
det pirrar. Många många många. Åh gud jag vet inte hur jag ska göra. Kanske som igår och hyra två filmer och gräva ner mig med popcorn skålen i soffan och stänga av mobilen ( man kan alltid skylla på att tele2:s skit nät krånglar igen ) och hoppas på att man kan få skjuta upp beslutet till en annan avlägsen dag i en annan mindre påfrestande framtid...
I helgen kommer iallafall Adams son Dexter och då kan jag inte längre låna hans säng och madrass
så över helgen håller jag mig borta över natten. Finns en del olika alternativ att välja på!
Det är ju precis sådana händelser jag behöver! Dessutom är karln hur go som helst, ser bra ut och
visar på alla sätt och vis att han är intresserad av just mig. Så vad är då problemet?
Att han är snickare är enbart ett plus men det där med villa och unge... Det skrämmer skiten ur mig.
Visserligen är flickan inte så många år och jag tycker ju om barn men att träffa henne så här tidigt när
jag inte ens vet vad jag vill känns ju bara dumt... Och eftersom det är hans vecka med prinsessan så
innebär en middag med hohnom ikväll att jag skulle träffa det lilla livet. Nervöst.
Okej alla dom underbara ungar som alltid är omkring, som mina vildar till brorsbarn eller Dexter eller mina kollegors ungar, men det är ändå "mina" ungar, barn jag känner. Jag låter ju som ett riktigt stolpskott.
När jag läst vad jag själv skrivit så är det där ju inte alls jag! Inte på långa vägar, fast tydligen...
Tänk om jag inte känner någonting, om man är intresserad borde man ju aldrig tvekat, eller hur?
Å andra sidan blir jag inte intresserad av någon i första taget och ibland har det krävts många möten innan
det pirrar. Många många många. Åh gud jag vet inte hur jag ska göra. Kanske som igår och hyra två filmer och gräva ner mig med popcorn skålen i soffan och stänga av mobilen ( man kan alltid skylla på att tele2:s skit nät krånglar igen ) och hoppas på att man kan få skjuta upp beslutet till en annan avlägsen dag i en annan mindre påfrestande framtid...
I helgen kommer iallafall Adams son Dexter och då kan jag inte längre låna hans säng och madrass
så över helgen håller jag mig borta över natten. Finns en del olika alternativ att välja på!
Kommentarer
Trackback
