ellinorgalerius

Jag mår verkligen illa. Kan någon vara vänlig att ge mig tillbaka mitt hjärta och gräva fram själen så att livet kan få gå vidare såsom jag vill ha det? Nerverna sitter utanpå huden och varenda ögonblick blir lika påtagligt som en timmes smärta. Lovade jag inte mig själv att aldrig mer må så här igen kanske?...
Vad livet hade varit lätt om allt enbart berodde på en själv. Om inte kärlek och relationer fanns och om du bara inte älskade honom så mycket... Finns det någon manual om hur man går vidare? Precis som för bilar att rulla?
Varför blir vi människor så maktlösa när vi inte kan vara med en person vi älskar, när man är omringad av så många fler? Varför just den jäveln?
Jo antagligen, all kärlek, alla framtidsplaner, alla skratt, alla minnen, alla älskvärda stunder, alla tvära jävla framtidsplaner. Man ligger på noll igen och inser att man måste bygga upp allt detta med någon annan en vacker dag igen och man tappar nästan andan. Hur ska det någonsin bli möjligt?
Jag får lyssna på vad alla säger och ge det tid och försöka att inte drunkna i mina egna lungor sålänge.
Det finns ju ändå alltid en morgondag.