En påhittad känsla
Idag hade jag ett otroligt givande samtal på vägen hem som fick mig att förstå ett och annat.
Jag kände igen mig så otroligt och det personen uttryckte med bara ett par meningar är precis
åt det hållet mitt liv började att gå åt! Svartsjuka. Vilket ämne. En påhittad känsla som egentligen inte finns. Den enda gången svartsjukan är äkta är när den agerar med fakta, resten är bara illusion. Personen i fråga har själv vart i den sittsen, många förhållanden hade gått i stöpet på grund av hans svartsjuka. Sniffande på sambons trosor, påhittade misstankar blev till stora gräl och äkta anklagelser och till slut visste han inte vem han var längre. Det han hittade på för att kunna anklaga sin kärlek för otrohet blev till slut verklighet. En farlig sådan. Han förstod aldrig under dom här åren att han blev sjuk av det, hans tankar blev hans verklighet. Han levde i en illusion som var farlig för både honom och sambon.
Det enda han förstod i slutändan när vreden av hans påhittade illusioner var över var att han förlorade dom kvinnorna han kom sig för att älska enormt. Han trodde att han var beskyddande när de levde i hans fängelse.
Allt eskalerade ännu mer av alkoholen och många gånger när hans ord inte räckte till var han nära på att slå.
Det var då han förstod att han behövde hjälp. Efter några halvlånga förhållanden och brist på självrespekt som svartsjukan skapat i hans inre bestämde han sig föralltid. Aldrig mer ville han vara fångad i detta fängelse som svartsjukan höll honom i, och aldrig mer ville han förlora en till människa han höll kär på grund av hans djupa problem. Han förklarade för mig att hur mycket han än sårade dessa kvinnor så måste man förstå att sämst mådde han själv. Han gick alltid lottlös ur varenda relation i hopp om kärlek. Han förklarade det såsom att " tänk dig att varenda dag tro att din partner är otrogen och gå igenom den smärtan i huvudet, varenda dag, om och om igen", så hade han det... Det skulle jag inte önska min värsta fiende ta mig fan. Hur han tog sig ur det? Han bestämde sig för att inte såra någon mer, men mest av allt bestämde han sig för att han faktiskt var värd att få må bra, att få uppleva kärlek på riktigt utan ständiga tvivel. Djävulen själv kan veta vad han gick igenom. Han kommer aldrig bli av med svartsjukan, den rinner genom hans vener... Men den är under kontroll. Resultatet blev ett par fina barn och en familj att älska, tills frun plötsligt lämnade honom efter många år av ett lyckligt äktenskap. Och trots att hon lämnade honom för en annan man, lät han inte svartsjukan ta över igen. Den lurar i honom som en varg och trots att han gick igenom en riktig tuff period efter skiljsmässan tänker han inte ta med sig sin tragiska vetenskap om att han blev sviken av just denna kvinna med sig till nästa förhållande. Han gick med på att det är livets gång och att han själv svikit så många kvinnor som var underbara genom att misstro dom jämt,
det ingen tänkte på var att den han svek mest var sig själv.
Tack för samtalet. För att du bjöd på din historia.
Allt kan inte skrivas här men det betydde guld.
Jag kände igen mig så otroligt och det personen uttryckte med bara ett par meningar är precis
åt det hållet mitt liv började att gå åt! Svartsjuka. Vilket ämne. En påhittad känsla som egentligen inte finns. Den enda gången svartsjukan är äkta är när den agerar med fakta, resten är bara illusion. Personen i fråga har själv vart i den sittsen, många förhållanden hade gått i stöpet på grund av hans svartsjuka. Sniffande på sambons trosor, påhittade misstankar blev till stora gräl och äkta anklagelser och till slut visste han inte vem han var längre. Det han hittade på för att kunna anklaga sin kärlek för otrohet blev till slut verklighet. En farlig sådan. Han förstod aldrig under dom här åren att han blev sjuk av det, hans tankar blev hans verklighet. Han levde i en illusion som var farlig för både honom och sambon.
Det enda han förstod i slutändan när vreden av hans påhittade illusioner var över var att han förlorade dom kvinnorna han kom sig för att älska enormt. Han trodde att han var beskyddande när de levde i hans fängelse.
Allt eskalerade ännu mer av alkoholen och många gånger när hans ord inte räckte till var han nära på att slå.
Det var då han förstod att han behövde hjälp. Efter några halvlånga förhållanden och brist på självrespekt som svartsjukan skapat i hans inre bestämde han sig föralltid. Aldrig mer ville han vara fångad i detta fängelse som svartsjukan höll honom i, och aldrig mer ville han förlora en till människa han höll kär på grund av hans djupa problem. Han förklarade för mig att hur mycket han än sårade dessa kvinnor så måste man förstå att sämst mådde han själv. Han gick alltid lottlös ur varenda relation i hopp om kärlek. Han förklarade det såsom att " tänk dig att varenda dag tro att din partner är otrogen och gå igenom den smärtan i huvudet, varenda dag, om och om igen", så hade han det... Det skulle jag inte önska min värsta fiende ta mig fan. Hur han tog sig ur det? Han bestämde sig för att inte såra någon mer, men mest av allt bestämde han sig för att han faktiskt var värd att få må bra, att få uppleva kärlek på riktigt utan ständiga tvivel. Djävulen själv kan veta vad han gick igenom. Han kommer aldrig bli av med svartsjukan, den rinner genom hans vener... Men den är under kontroll. Resultatet blev ett par fina barn och en familj att älska, tills frun plötsligt lämnade honom efter många år av ett lyckligt äktenskap. Och trots att hon lämnade honom för en annan man, lät han inte svartsjukan ta över igen. Den lurar i honom som en varg och trots att han gick igenom en riktig tuff period efter skiljsmässan tänker han inte ta med sig sin tragiska vetenskap om att han blev sviken av just denna kvinna med sig till nästa förhållande. Han gick med på att det är livets gång och att han själv svikit så många kvinnor som var underbara genom att misstro dom jämt,
det ingen tänkte på var att den han svek mest var sig själv.
Tack för samtalet. För att du bjöd på din historia.
Allt kan inte skrivas här men det betydde guld.
Kommentarer
Trackback
