" Nu ska jag börja på Antabus för sjuttielfte gången"... snacka skit du.

Jag kämpar som en tok, har du inte insett att jag försöker ge mitt liv till dig här?

Igår ville du sova hela dagen, du var trött, varför var du trött?
Hur hade du beteet dig? vad hade du gjort? Vem hade du umgåtts med?
Vem var det som sen tog emot dig trots att jag för
länge sen fått nog? Förklara du dig? Bad du om ursäkt?
Bor du ens hos mig längre? Du har ju själv valt att inte göra det
vad jag har förstått det som... Jag ska kämpa och du ska kunna spåra ur
och göra alla dom sakerna du konstant anklagar mig för, för att ditt
eget liv ligger i spillror just nu? Tror du inte det har drabbat mig?
Tror du det är lätt att hjälpa någon, se hans eget förfall och sen få all
din egen skuld kastad på en,. bara för att du kan? För att du inte vågar lägga skulden
på dig själv eller någon annan. Jag känner mig rätt så klar nu.
Vem har du blivit? För dig själv är du så fan inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0