Tvetydligt
Det har varit en skön helg trots att jag jobbat. Fint väder med trevligt sällskap har gjort en på bra humör.
I veckan som kommer vankas en treledighet, vilket känns underbart.
Ögonen är som tunga rullgardiner men glad är man ändå.
Sitter och tänker på två av mina nära, som jag bryr mig väldigt mycket om...
Hur ska man kunna hjälpa någon som inte vill öppna sig?
Hur ska man kunna bry sig om någon som man knappt träffar längre?
Det blir svårt att bry sig till max, om man inte släpps in som en vän.
Huvudsaken kanske ändå är att man visar att man finns där?
Bland det värsta jag själv vet är att känna mig pressad.
Därför tar jag själv ett steg tillbaka.
Önskar jag kunde underlätta lite av ångesten i ditt bröst.
Du vet att allt blir okej till slut.
Det vet ni båda.
