ellinorgalerius

Tiden går allt för fort. Alltför många dagar, veckor och månader rinner iväg. Rätt ur mitt liv.
Känns som om en tung luft sprider sig runt mig. Allt går i slowmotion, men i verkligheten har tiden rusat iväg och allt förändras. Men i min drömvärld lever jag kvar där jag en gång var.
Känns som om luften står stilla, som om att jag andas i det tomrum som skulle bli över om de människor jag älskar mest, skulle lämna mig nu. Kanske bubblan snart spricker. Jag undrar om jag skulle sakna den då?
Att vara bortkommen, låta tiden gå och slippa bekymmer, slippa bry sig...
Eller saknar jag att leva i nuet? Missar jag mycket av mina vänner, min familj och mig själv när jag lever så här..
Än så länge har det varit bekvämt. Men ett samtal i veckan fick mig att förstå, så de rädslor jag haft så länge
har nog tvingat mig att inse, att för mycket jag älskar skulle gå förlorat om jag inte vaknar upp snart.
Livet är till för att levas, inte för att betraktas i en backspegel.
Tur att en del människor runt mig inte är lika fega som jag när det gäller känslor.