"Älskade som mest"
Vi odlar hälsosamma minnen för vårt livsuppehälla,
och undersköna blommor till vår förnöjelse.
Att man reser någonstans för att lämna allt bakom sig,
behöver inte nödvändigtvis betyda att man kommer någonvart.
Eller kan man fly problem? Kommer bättre tider att finna en i
andra miljöer? Eller är man redan den man är, med en påklistrad
mask bakom tomma ögon.
Jag undrar verkligen om man kan fly från sitt förflutna.
Jag har ingen egen riktig tanke på mig själv i allt detta.
Mer funderingar över människor man känner och känt,
resonemang på olika vis. Vissa dränker sin smärta i spriten
vecka efter vecka, andra flyttar till en annan ort, börjar om från början,
skiljer sig eller skaffar barn. Varför har vi människor sådant behov av att
bryta oss loss? Och speciellt under perioder då vi blir älskade som mest?
